Den gången som jag fick sparken

Nu skall jag berätta om den gången som jag fick sparken.

Främst berättar jag denna historia för min egen skull, det är skrämmande för jag har aldrig förr berättat så här "öppet" om händelsen tidigare. Efter att det hände borde jag omedelbart sökt upp en terapeut, att vara 20 år och att bli mentalt demolerad av en vuxen människa sätter absolut sina spår. I alla dessa år har jag haft mardrömmar om personen i fråga, ibland slår jag hen, ibland slår hen mig och ibland ber hen om förlåt.

Jag tänker inte nämna namn eftersom det alltid finns en risk att huvudpersonen kommer att hitta fram till denna text. Personen betecknar jag dessutom med hen eller chefen, eftersom kön inte heller har skillnad, svinigt beteende som svinigt beteende.

Sommaren efter att jag studerat klar på Västra Nylands Folkhögskola så började jag jobba på en restaurang under lunchserveringen. Stämningen var god. Efter några månader frågade chefen om jag ville börja jobba kvällsskift också, vilket jag förstås tackade ja till. Så under senhösten började jag jobba à la carte och började sakteliga komma in i arbetsuppgifterna, eftersom jag aldrig jobbat inom branschen tidigare så var det ju en del att lära sig.

Sakteliga märkte jag hur stämningen försämrades. Jag kände hur chefen föraktade mig och hur det suckades bakom min rygg. Tillsägelser började komma om felräknade kassor, smutsiga bestick och så vidare. Så jag började polera glasen lite bättre, var extra trevlig mot alla kunder och så att den inte skulle visa på minus så satte jag 20 € av mina egna pengar i kassan. Jag vågade ju inte heller skylla från mig och förklara att jag märkt hur chefens partner ofta glömmer att slå ut beställningar från kassan, vilket leder till att kassan visar på minus. Jag ville ju inte göra fler misstag. Trots den försämrade stämningen så tänkte jag att det här fixar jag nog, jag har bara sex månader kvar och sen flyttar jag till Helsingfors. Det går nog bra.

I januari kom det ett gäng på typ tio personer till restaurangen. Jag tog hand om dem, alla var nöjda och glada och i slutet av kvällen ville de dela upp räkningen på tre. Kassamaskinen och uppdelningen av räkningar var något som jag inte ännu riktigt greppat så jag slog i misstag ut fel räkning till fel gäng. Jag bad om ursäkt, förklarade att jag skulle fixa till mitt misstag, kunderna var fortfarande glada och nöjda. Bakom min rygg skrek chefen plötsligt "ASTRID, DU FIXAR INTE NÅGOT. DU FAR HÄRIFRÅN OCH KOMMER INTE TILLBAKA", jag blev förstås helt ställd och hela situationen var väldigt genant eftersom kunderna stod rakt framför oss. Hen tog mig till bakrummet var skällsorden fortsatte att hagla. Hen förklarade hur värdelös jag var, det är därför folk utbildar sig till servitörer. Jag förklarade att jag jobbat med à la carte i endast två månader och lär mig nya saker helatiden, att jag blir nog bättre. Hen förklarade att man antingen kan jobbet eller så kan man det inte, och jag kan det verkligen inte. Till slut fick jag tio dagars uppsägningstid, sedan ville hen inte se mig mera. 

De två första dagarna av uppsägningstiden var en pest. Chefen såg inte åt mitt håll, och när hen väl gjorde det så pratade hen via en tredje person trots att jag stod brevid, ”säg åt henne att den här beställning skall till bord fem". Jag kände de arga blickarna och hörde hur chefen pratarde illa om mig bakom min rygg. När jag kom hem från den andra dagen så hade jag några missade samtal och ett meddelande som löd ”Det saknas 65 euro från kassan. Antingen ringer du upp eller vänligen kom inte tillbaka på jobb”. Jag ringde upp, förklarade att jag inte fattar vad som gått snett eftersom jag vet att jag slått in allt rätt i maskinen (hade inte varit ensam i kassan den dagen heller). Jag frågade om hen tror att jag har stulit pengarna, svaret var: ”enligt lag kan vi inte beskylla dig för att ha stulit pengar”. Vi avslutade samtalet, jag skickade ännu ett meddelande och frågade om jag skulle komma på jobb nästa dag, svaret var ”det är upp till dig, men det här tolereras inte igen”. Jag svarade att de får mitt sjukintyg nästa dag. Tjuv är det sista jag tänker bli beskylld för att vara.

Jag fick ett sjukintyg och en bekant förde det sedan till restaurangen, jag fick mitt uppsägningsavtal och arbetsintyg. Uppsägningsavtalet säger att jag blev uppsagd på ekonomiska grunder.

Så nu var jag arbetslös men hörde snabbt som ett jobb på Koti Pizza. Jag fick jobbet, men bestämde mig för att vara ledig i två veckor före jag började. I samma veva for jag efter mina arbetskläder från restaurangen. Chefen var inte på plats men jag småskvallrade med min före detta arbetskollega. Jag uttryckte att jag är glad att det inte startats några rykten på grund av mig, så som de oftast gör i en småstad. Någon timme senare ringde chefen åt mig, hen undrade vad jag hade startat för rykten. Jag förklarade att jag inte hade startat några rykten, men att jag hade förklarat vad som hänt till mina närmaste och man vet  ju hur rykten sprider sig i småstäder. Hen hotade med att se till att jag inte skulle få jobb inom restaurangbranschen i trakterna mera, jag svarade att det var fritt fram. Hen förklarade ”nej, för jag är inte lika skit människa som du och din familj”. Jag lade på luren.

Några veckor gick och jag hade börjat jobba på Koti Pizza. Jag berättade om vad som hade hänt åt mina vänner och nya arbetskollegor, som alla lyssnade förskräckt. På ett väldigt invecklat sätt så hade min sida av händelsen hittat sig fram till chefen, och en lördagskväll hade jag ett missat samtal och ett meddelande från hen som löd; ”jag kommer att gå till rätten med vad du har sagt om mig”.

Så jag är alltså nu 20 år gammal och fått en stämningshotning slängd på mig. Jag bestämde mig för att tala med en jurist för kolla hur alla rättigheter stod till. Jag berättade historien och till slut så skakade juristen bara på sitt huvud. Han förklarade att det finns inget att gå på, men att chefen låter som en idiot. Jag blev aldrig stämd, som tur.

Restaurangen har gått i konkurs och det är nu en sommarsöndag. Jag säljer pizzor som smör i solsken och när jag fixar en kotzone så stiger chefen med partner in på Koti Pizza och jag blir kallsvettig. Hen börjar med ”heeeej vännen, hur är det här då? Har ni hår i maten här?”. Med en skakig röst försöker jag hålla mig proffesionell och svarar att vi inte har hår i maten. Jag tar emot deras beställning. Två mexicana utan ananas med extra jalapeno. Jag frågar om de vill äta på plats eller ta med. Svaret lyder ”hördu vi tar med, för vi trivs inte i ditt sällskap, lika lite som vi trivs i din morsas sällskap. Den där feta kärringen”. Jag skakar som ett asplöv och är svimfärdig när jag säger att hen inte behöver prata om min mamma på det sättet. Hen förklarar att hen talar om min mamma på vilket sätt hen behagar, eftersom min mamma har talat skit om hen på internet (min mamma hade en blogg var hon uttryckte sin ilska, men inte skrivit ut namnet på barn och endast diffust berättat om vad som hänt). Jag förklarade åt min arbetskamrat att jag måste gå till bakrummet, hon förstod vem det var och förklarar vänligt men bestämt för chefen med partner att vi serverar pizza och tolererar inte sånt här beteende. Paret avlägsnar sig och jag är skärrad resten av skiftet.

Först och främst vill jag tacka alla som reagerade solidariskt. Ni fattar inte hur mycket det betydde för min självkänsla just då. Några bojkottade restaurangen och någon har till och med skällt ut chefen. Jag har hört att hen beskyllt mig för konkursen, bra att man inte kan se sig själv i spegeln, och istället beskylla en 20åring för ens konkurs. Dessutom lär hen ha sagt att man ju inte kan anställa någon som ser ut som mig (hade rastan på den tiden).

Jag vet inte hur jag skall förklara mina känslor om händelsen på bästa sätt. Jag trodde ju aldrig att det skulle gå så långt som det gjorde. Men jag måste ärligt säga att Ekenäs Koti Pizza (hehe) var det bästa som kunde hända just då, att omedelbart få ett jobb istället för att förbli arbetslös och vara rädd för att misslyckas igen. Så tack för det! Uppsägningen har verkligen tagit hårt på mig och påverkat mitt självförtroende, vare sig jag vill det eller inte. Fastän alla runtomkring mig sade att jag inte skulle ta åt mig av skiten, så gör man det. Att ditt första "riktiga" jobb slutar med att någon står en meter från dig och skriker hur värdelös du är. När du är 20 år gammal. Det tar nog ont när man alltid velat alla människor väl och jobbat så hårt man kan, och så bemöts man med detta. Man tänker ju att det finns väl alltid två sidor av samma historia. Kanske jag var värdelös på mitt jobb, men i och med att jag några år senare jobbade som skiftesansvarig på Svenska Teaterns pausservering med 600 gäster så tror jag faktiskt inte det. Dessutom vet jag att jag verkligen inte förtjänade detta skitbeteende, ingen förtjänar sånt. Men klyschan säger ju att det som inte dödar oss gör oss starkare, och det kan man ju tänka sig att på något sätt passar in i denna situation. Jag lärde mig mycket, speciellt om hurdan chef jag inte vill vara.

Detta blev nu ett långt inlägg, men jag hoppas ändå att någon orkat sig genom texten. Men med det sagt så vill jag uppmana alla till en sak: inse och agera när du märker att det börjar gå för långt. Idag ångrar jag att jag inte sa upp mig när jag började känna att det gick nerför, det skulle ha varit skönast att avsluta arbetsförhållandet på eget ansvar och på god fot. Trots att man får lön från ett arbete så är det bara ett arbete. Det är inte värt att må dåligt över, speciellt inte i den ålder som jag var. Visserligen är det ofta lättare sagt än gjort och man kan inte tillämpa detta på alla arbetsförhållanden, men det tål ändå att tänkas på. Man kan alltid hitta ett nytt jobb, och om det tar lite längre tid att hitta det där jobbet så har vi lyxen att bo i Finland, för här får man arbetslöshetsstöd. 

Slutsatsen med den här texten då?
Ta ingen skit! 
Stå på dig själv!
och alla andra klyschor som finns.

10.08.2016 kl. 08:25

Svarta oliver är inte alltid svarta oliver

Podcasten "allt du velat veta" behandlar olika intressanta ämnen under en timme tid, det rör som om allt från politik, till ufon, till konstgjorda språk, till EU, till amish, till organhandel och så vidare. Tål att rekommenderas! I det senaste avsnittet behandlades matindustrin. En av de sakerna som jag inte tänkt på förr och som jag tog med mig från avsnittet är faktumet att svarta oliver inte alltid är svarta oliver.

Om man kollar i butikshyllan så är vissa svarta oliver den äkta varan, dessa burkar innehåller typ oliver, salt och möjligen någon smaksättande krydda. Så som det alltid borde vara.

Om man kollar på en annan burk, vanligen av ett billigare märke så ser man att denna olivburk innehåller fler ämnen som egentligen inte har något med oliver att göra. På grund av industriella skäl skakas oliverna maskinellt ner från träden när de fortfarande är omogna. Först sätts de i ett bad med lut för att de skall mogna. Därefter syrabehandlas de för att förändra färgen så att alla oliver blir lika bäcksvarta och till sist behandlas de men järnglukonat för att stabilisera färgen. Sedan packas de och levereras till våra butikshyllor. 

Så otroligt onödigt. Det enda man ville var att äta lite oliver, men fick istället massor av extra kemikalier på köpet.

31.07.2016 kl. 16:55

Den existentiella ångesten

Den globala uppvärmningen. Attacken i Paris. Det politiska/ekonomiska läget i Finland och överallt annanstans. Attacken i Bryssel. Attacken i Istanbul. Attacken i Nice. Attacken i Orlando. Precis alla andra attacker runtom i världen. Kuppförsöket i Turkiet. Flyktingsituationen. Rasism. Feminism. Våldtäkter. Patriarkatet. Onödiga kemikalier i vår mat. Plast i våra hav. Isbjörnarna. Fiskarna. Sköldpaddorna. Folksjukdomar. Depressioner. Industrin. Bönderna.

Den existentiella ångesten börjar bli påtaglig. Utöver alla de problem och svårigheter som världen står inför, så har vi alla våra egna problem som på en personlig nivå kan vara precis lika stora. Det är otroligt svårt att veta åt vilket håll som man skall rikta sina tankar, eller vad man skall göra för att inte bli tokig av allt.

 

Det är här som youtube kommer in. 

17.07.2016 kl. 20:34

Irritable bowel syndrome

Förra veckan fick jag diagnosen IBS, irritable bowel syndrome. Den svenska översättningen är ”känslig tarm” men det låter så känsligt så jag håller mig till bokstavskombinationen, låter lite mer hardcore liksom.

Jag har under de senaste åren haft typ alla magproblem som man typ kan ha. Min mage blåser upp mer och mer under dagens lopp, vilket har resulterat i att jag varje kväll funderar om jag är gravid eller inte. Mestadels har det bara varit otroligt obekvämt när jag inte vetat av vad och när som jag kommer att börja må illa. Har alltså inte varit en hållbar livssituation.

Man vet inte ännu vad det är som orsakar IBS, men jag tror att alla kemikalier som man stoppat i sig mer eller mindre medvetet är en stor bov i frågan (mer om det en annan gång). Medicineringen mot IBS ligger helt i kosten. Som tur är så finns det en färdigt utstuderad diet som heter FODMAP, det är i princip en evighetslång lista på livsmedel som man bör undvika om man har IBS, och jag hatar den.

Nu i början genomgår jag en eliminerings fas, så jag äter helt utgående från vad dieten rekommenderar (tur att jag hittade en app som listar allt). När min mage börjar återgå till vad som anses normalt skall jag börja testa på olika livsmedel och känna efter vad jag reagerar på, det kan vara olika från person till person och dessutom kan känsligheten variera under årets lopp. Tills dess skall jag bland annat undvika att äta laktos, gluten, svamp, lök, vitlök, bönor, kål, vattenmelon, cashewnötter, korv, kikärter sojaprodukter (förutom sojasås och tofu), buljong, fruktos, honung, ketchup, päron, äpple, couscous och så vidare. Listan är som sagt lång.

Utöver elimineringen av vissa livsmedel så bör jag äta regelbundet, sova tillräckligt länge, träna och framförallt inte stressa. Jag har nu haft dieten i en veckas tid och svullnaden har till nästan försvunnit, vilket verkligen är ett steg i rätt riktning.

IBS är ju på intet sätt en livshotande sjukdom, men den är jobbig. Att hela tiden gå omkring och tänka på magen eller må fysiskt illa tär på krafterna. Jag är inte ett stort fan att äta enligt en diet och jag har aldrig varit det. Så det är vad som kommer att vara den största förändringen för mig, men jag vänjer mig mer och mer vid tanken. Däremot skall det bli skönt att ha kontroll över sig själv. Att återgå till min gamla diet (eller frånvarande av diet) är inte på fråga, och jag kommer troligen att bli den där jobbiga personen som ingen vill bjuda på middag eftersom jag inte kan äta något. För fastän jag bara blir uppsvullen och får magproblem så är det inte värt det, jag vill ju också må bra. Jag håller nu bara tummarna för att mina symptom kommer att lindras som tiden går och att jag i framtiden inte behöver följa FODMAP-dieten till punkt och pricka. Får helt enkelt se hur det går.

I väntan på pizza.

07.07.2016 kl. 18:54

Minä olen suåmenruotsalainen

Alltid nu och då slår det mig hur otroligt värdelös jag har varit på finska, och hur mycket jag har utvecklats på den fronten under de senaste fem åren som jag bott i Helsingfors.

Överlag så har jag varit ganska bra i skolan om än litet för lat ibland, förutom när det kommer till finska. Finska var det första ämnet som jag fick underkänt i när jag ännu gick i lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag med skam gick hem från den lilla byskolan den dagen. Finska är ju något som man borde kunna i och med att man bor i Finland! Efter det så har jag troligtvis fått underkänt i flera finskaprov än vad jag fått godkänt i. Omskrivningarna har oftast gått på ett försök men ibland har jag skrivit om dem en andra gång. Min gymnaiselärare berömde mig för att jag fick endast 6 poäng från godkänt, istället för 26 poäng från godkänt. Med glädje kan jag konstatera att jag (hoppeligen för hela livet) har avklarat alla mina finskakurser nu i och med att jag blev klar från Arcada.

Det har liksom aldrig kommit naturligt för mig. Min familj är helt finlandssvensk, jag kommer från Karis där jag alltid klarat mig på svenska, jag hade inga finskspråkiga vänner och tittade inte på finsk TV. Hur skall man liksom ha nytta av att i skolan lära sig ett språks grammatik när man inte har några som helst referenser som man kan använda språket emot.

När jag flyttade till Helsingfors var det första gången i mitt liv som jag vardagligen behövde prata finska. Min dåvarande kämppis, Skinka, fick flera gånger översätta åt mig exakt vad jag skulle säga i olika situationer. De första veckorna i Helsingfors hade jag ingen aning vad de frågade i alepakassan när de bara undrade om jag behövde en plastpåse. Flera gånger jag har varit i den situationen att man inte har en aning om vad någon säger, så man skrattar och nickar i hopp om att det går vägen. På samma sätt som alla säger ”om jag inte hälsar på dig på stan, så ska du inte ta illa upp för jag har inte på mina glasögon och ser dig inte” så kan jag svara ”om jag skrattar när du berättar att din katt dött så betyder det inte att jag tycker det är roligt. Jag förstod inte bara vad du sa”. 

Det var inte förrän några år sedan som jag började få finskspråkiga vänner som det började ta fart. Sakteliga har jag börjat göra mig förstådd och nu jobbar jag delvis på finska och har till och med en finskspråkig pojkvän, vilket ju verkligen inte kändes som en möjlighet för några år sedan. Visserligen kan vi inte diskutera på en djup nivå ännu, och jag kan inte uttrycka mina åsikter om typ systemet utan att blanda in google translate, svenska och engelska, före jag ger upp och konstaterar att vi får ta upp det om några år igen.

Inte vet jag egentligen vad den underliggande meningen med den här texten är, typ att livet inte kommer utan motgångar. Det finska språket har utan tvekan varit en stor motgång för mig. Förra sommaren påpeka något idiot på en bar i Berghäll att jag pratade väldigt dålig finska. Trots att det bara var en idiot så var det en törn i sidan, för finskan är något som jag kämpar med ännu idag. Men när jag tänker att jag kan mycket bättre finska än vad de (vänner eller idioter, helt hursom) kan svenska, så känns det alltid bättre.

När jag varit i Stockholm känns det alltid underligt att man får betjäning på sitt eget språk. Då börjar man tänka vilka möjligheter det skulle finnas om man bodde i ett land var betjäning på sitt eget modersmål är en given sak. Därför är det aaaningen skrämmade när det kommer till språkfrågan, och hur de svenskspråkiga skolorna i Finland hela tiden gör inbesparingar. Nu tänker jag inte ta det här till en politisk fråga, men jag måste bara säga att jag är stolt över att vara finlandssvensk, det hör till min identitet. Men jag är också stolt över att jag kan engelska så när som flytande och ännu stoltare att jag numera äntligen klarar av min vardagsfinska. Att kunna använda sig av tre språk på vardaglig basis är ju faktiskt ganska makeee.

Minä olen suåmenruotsalainen.

23.04.2016 kl. 17:39

 

Kontakt: astrid.lindroos@gmail.com


Jag heter Astrid och är 27 år. Född och uppvuxen i Karis, Raseborg. Vid 21 års ålder flyttade jag till Helsingfors för att studera företagekonomi och efter det började jag jobba på ett tryckeri, samt frilansa som fotograf. Efter sex fabulösa år så har jag flyttat vidare till Stockholm på nya äventyr. Orsaken bakom detta landsförräderi är för att jag har påbörjat studier i bildbehandling vid Fotoskolan STHLM. I bloggen kommer jag mest att dela med mig av vardagliga betraktelser och hur livet fortskrider på andra sidan pölen, med inriktning på fotografi och bildbehandling.

 

Jag är en av de drivande krafterna bakom matbloggen Ärtyvät Ämmät, alla recept utgår från FODMAP-dieten som är anpassad för personer med IBS. Recepten är alltid glutenfria, laktosfria, lökfria o.s.v.