Minä olen suåmenruotsalainen

Alltid nu och då slår det mig hur otroligt värdelös jag har varit på finska, och hur mycket jag har utvecklats på den fronten under de senaste fem åren som jag bott i Helsingfors.

Överlag så har jag varit ganska bra i skolan om än litet för lat ibland, förutom när det kommer till finska. Finska var det första ämnet som jag fick underkänt i när jag ännu gick i lågstadiet, jag kommer ihåg hur jag med skam gick hem från den lilla byskolan den dagen. Finska är ju något som man borde kunna i och med att man bor i Finland! Efter det så har jag troligtvis fått underkänt i flera finskaprov än vad jag fått godkänt i. Omskrivningarna har oftast gått på ett försök men ibland har jag skrivit om dem en andra gång. Min gymnaiselärare berömde mig för att jag fick endast 6 poäng från godkänt, istället för 26 poäng från godkänt. Med glädje kan jag konstatera att jag (hoppeligen för hela livet) har avklarat alla mina finskakurser nu i och med att jag blev klar från Arcada.

Det har liksom aldrig kommit naturligt för mig. Min familj är helt finlandssvensk, jag kommer från Karis där jag alltid klarat mig på svenska, jag hade inga finskspråkiga vänner och tittade inte på finsk TV. Hur skall man liksom ha nytta av att i skolan lära sig ett språks grammatik när man inte har några som helst referenser som man kan använda språket emot.

När jag flyttade till Helsingfors var det första gången i mitt liv som jag vardagligen behövde prata finska. Min dåvarande kämppis, Skinka, fick flera gånger översätta åt mig exakt vad jag skulle säga i olika situationer. De första veckorna i Helsingfors hade jag ingen aning vad de frågade i alepakassan när de bara undrade om jag behövde en plastpåse. Flera gånger jag har varit i den situationen att man inte har en aning om vad någon säger, så man skrattar och nickar i hopp om att det går vägen. På samma sätt som alla säger ”om jag inte hälsar på dig på stan, så ska du inte ta illa upp för jag har inte på mina glasögon och ser dig inte” så kan jag svara ”om jag skrattar när du berättar att din katt dött så betyder det inte att jag tycker det är roligt. Jag förstod inte bara vad du sa”. 

Det var inte förrän några år sedan som jag började få finskspråkiga vänner som det började ta fart. Sakteliga har jag börjat göra mig förstådd och nu jobbar jag delvis på finska och har till och med en finskspråkig pojkvän, vilket ju verkligen inte kändes som en möjlighet för några år sedan. Visserligen kan vi inte diskutera på en djup nivå ännu, och jag kan inte uttrycka mina åsikter om typ systemet utan att blanda in google translate, svenska och engelska, före jag ger upp och konstaterar att vi får ta upp det om några år igen.

Inte vet jag egentligen vad den underliggande meningen med den här texten är, typ att livet inte kommer utan motgångar. Det finska språket har utan tvekan varit en stor motgång för mig. Förra sommaren påpeka något idiot på en bar i Berghäll att jag pratade väldigt dålig finska. Trots att det bara var en idiot så var det en törn i sidan, för finskan är något som jag kämpar med ännu idag. Men när jag tänker att jag kan mycket bättre finska än vad de (vänner eller idioter, helt hursom) kan svenska, så känns det alltid bättre.

När jag varit i Stockholm känns det alltid underligt att man får betjäning på sitt eget språk. Då börjar man tänka vilka möjligheter det skulle finnas om man bodde i ett land var betjäning på sitt eget modersmål är en given sak. Därför är det aaaningen skrämmade när det kommer till språkfrågan, och hur de svenskspråkiga skolorna i Finland hela tiden gör inbesparingar. Nu tänker jag inte ta det här till en politisk fråga, men jag måste bara säga att jag är stolt över att vara finlandssvensk, det hör till min identitet. Men jag är också stolt över att jag kan engelska så när som flytande och ännu stoltare att jag numera äntligen klarar av min vardagsfinska. Att kunna använda sig av tre språk på vardaglig basis är ju faktiskt ganska makeee.

Minä olen suåmenruotsalainen.

Publicerad 23.04.2016 kl. 17:39

Cinemagraph - Never ending beer

Never ending beer.

Den senaste tiden har jag lekt runt lite med cinemagrapher. Idén för cinemagrapher har helt funnits länge redan, men har den senaste tiden boomat lite. Man kan kanske förklara den som en gyllene mellanväg mellan ett fotografi och en film. Det är en stillbild, men något som borde röra på sig rör inte på sig medans något annat fortgående rör på sig.

Bilden ovan är alltså egentligen en kort filmsnutt som jag tagit med min kamera. Filmsnutten har jag sedan tagit in i Photoshop och gjort om den till flera olika lager. Med hjälp av en lagermask har jag sedan målat fram ölstrålen, så att det är det enda elementet i bilden som faktiskt rör på sig, alla andra rörelser är fortfarande gömda. Därefter har jag satt önskvärda redigeringar på bilden, ändrat på storleken och sparat bilden som en gif. (mer ingående instruktioner här)

Det som jag har lärt mig hittills, är att det viktigaste man behöver för att lyckas med en cinemagraph är ett stativ. Utan stativet skakar bilder lätt på sig och då får man inte önskvärd effekt, oavsett hur stabil man tror sig vara på handen. Det som jag dessutom kan rekommendera är att ha två (eller flera) olika saker som borde röra på sig, då blir effekten mer iögonfallande. Utöver det så är det egentligen bara att köra på och testa sig fram!

Publicerad 13.04.2016 kl. 20:28

Om att filtrera, eller inte filtrera

Under alla mina år av internetmissbruk så har jag varit väldigt aktiv och inte varit så mån om att hållas privat. Filter av vad som varit okej att ladda upp och inte ladda upp har inte existerat för mig, allt skall visas och allt skall berättas (typ)!

På fester och krogkvällar var jag självutnämnd festfotograf och var väldigt mån om att göra bilderna offentliga några dagar senare, vem vill nu inte påminnas om sina rödsprängda fylleögon från Affes dansgolv. Jag har inte avsiktligt laddat upp "dåliga" bilder på någon annan, men trots det vill jag be om ursäkt om någon känner sig träffad!

Jag menar inte att man skall försköna verkligheten, men man behöver ju inte göra den fulare heller. Dessutom så har jag insett att det är HELT OKEJ att inte berätta om alla stunder man varit med om, och man behöver inte ens föreviga varenda eviga stund, inte ens för privat bruk.

 

Här förevisar jag problemet med bilder som för stunden var okej att ladda upp, men som man senare inser att alla säkert skulle ha klarat sig utan. Tack Karin.

Men det som man alltid bör komma ihåg är att om man ser en dålig bild på sig själv, så är den oftast bara tagen i helt fel sekund, eller från fel vinkel. Skulle de här bilderna ha tagits några sekunder tidigare eller senare så skulle jag knappast ens reagerat på dem.

För några veckor sen satte jag flera timmar på att googla mig själv och hittade massor av profiler som jag inte använt på flera år. Jag raderade en blogg på wordpress, en på blogger, min IRC-gallera (som jag inte ens visste att fanns ännu), ett Tumblr-konto, en LinkeIn-profil, mitt Flickr-konto, ett Twitter-konto, ett vimeo-konto och framför allt min gamla mail-adress. Utöver det så laddade jag ner och raderade alla gamla album som jag hade på Facebook. I och med denna raderingsrevolution sätter jag alla pinsamma uppdateringar bakom mig och blickar mot framtiden. Nu väntar jag bara på att allt annat än de kontona som jag använder aktivt försvinner från googlesökningarna, snart är även linkarna ett minne blott.

Jag kan inte säga att det är viktigt för mig att hållas privat, annars skulle jag ju inte blogga. Jag vill dock inte heller att man skall kunna hitta min livshistoria utan att egentligen veta något om mig som person. Nu när jag tagit bort alla gamla konton så kan jag bättre kontrollera vad det är som jag delar med mig av och vad jag vill att man skall veta om mig, och det känns väldigt befriande!

Publicerad 02.04.2016 kl. 22:58

13 år av fotografering

Jag nämnde tidigare att den här bloggen delvis kommer att rikta in sig på fotografi, så jag tänkte berätta lite om hur mitt fotograferande utvecklats under åren, åtminstone i den mån som jag kommer ihåg. 

 

(2003-2005)

Ovanstående bilder var två av mina favoriter i högstadieåldern. Mina föräldrar hade köpt en röd digital pocketkamera av märket Konica Minolta och jag använde den rätt så aktivt. Med dagens ögon sedda så är bilderna kanske inte riktigt vad jag skulle sätta i min portfolio, men jag tyckte otroligt mycket om den där bilden på prästkragen.

Utöver fotograferandet så hittade jag också intresse för fotoredigering och -manipulering. Det var ju helt otroligt när jag insåg att jag kunde färga om tskjortor och ta bort delar av en bild som jag inte ville ha med.


  

 

(2007-2009)

I början av gymnasiet skaffade jag en bridgekamera av märket Sony. En bridge kamera är alltså en mellanväg mellan en kompaktkamera och en systemkamera. Tekniken är väldigt lätt, men kvaliteten på bilderna blir mycket bättre än med en vanlig kompaktkamera.

Jag började experimentera mera med att hitta skärpedjup i bilder som ovanstående svartvita skatebild visar. Den var troligen något fotoprojekt som vi hade i någon fotograferingskurs i gymnasiet. Under sista året i gymnasiet köpte jag min systers gamla Canon 400D som då blev min första systemkamera, de två nedre bilderna är tagna med den.

Kan ju dessutom tillägga att jag sökte in till fotolinjen på Folkkis med bilden på svanen och bambi-väskan.


  

 

(2009-2010)

Efter gymnasiet gick jag ett år på Västra Nylands Folkhögskola. Jag köpte ett Canon 50mm f/1,8 objektiv och reflexskärm under den här tiden, for omkring på kamerasidor och drömde om framtida utrustning och allt som jag möjligen kommer att behöva. 

På folkkis lärde jag mig otroligt mycket om olika tekniker och i samband med det så utvecklades jag väldigt mycket som fotograf. Jag lärde mig en hel del om studioteknik och hur bilder är uppbyggda, om varför skärpedjup är bra och hur olika blandningar av inställningar påverkar bildens slutresultat. Allt det där som kan vara bra att veta som fotograf.


 

 

(2011-2013)

Efter folkkis köpte jag upp mig igen. Jag köpte en kompis gamla Canon 50D och ett Tamron 28-50mm f/2,8 objektiv. I vissa skeden är 2,8 inte så mycket till bländaröppning, men jag tycker att det är så otroligt skönt att ha ett all-around objektiv.

Under den här tiden fortsatte jag leka med de nya teknikerna som jag lärt mig, det som främst etsade sig fast var att leka med bokeh, så jag gick en hel sommar omkring med ett rosa hjärta på min kameralins.

Dessutom har jag alltid tyckt om är att leka med studioljus men efter folkkis så har jag inte haft tillgång till en ordentlig studio. Däremot har min syster ett bärbart studioset som jag ibland brukar låna, om jag inte har det tillhanda så använder jag mig helt enkelt av de lampor som jag har hemma.

Bilden på Anton har jag tagit hemma hos mig med blixtsetet. Studiofotografering är fruktansvärt irriterande, men när man sedan fått till det perfekta ljuset så kan det vara så otroligt rogivande. 


 

(2013)

Sommaren 2013 köpte jag den kameran som jag använder ännu idag, en Canon 5D mark ii. När man börjar använda sig av en fullformatskamera så märker man verkligen varför det är värt det. En fullformatskamera har bättre ljuskänslighet, ger ett snyggare skärpedjup och framförallt förlängningsfaktorn (förklaring!).

Det var typ i årskiftet mellan 2013-2014 och ända fram till början av 2015 som jag inte riktigt hittade tid för fotografering, om jag kommer ihåg rätt så tog jag inte heller emot så många fotograferingsjobb. Så jag lade kameran på hyllan för ett tag, det hjälpte ju inte heller att jag under 2014 skaffade smarttelefon och började fota med den istället. Underligt nog så kändes det som ett lättare sätt att dokumentera vardagen.

När jag ville få utlopp för någon kreativitet så riktade jag istället in mig på självporträtt, så hemmastudion spelade ganska stor roll. Ovanstående "studiobild" är tagen med en helt vanlig golvlampa.


 

Efter att ha dokumeterat allting med min telefon i typ ett års tid så började jag sakteliga inse att min telefon, överraskande nog, inte räcker till i vissa situationer. Det är förstås helt omöjligt att få samma djup och kvalitet i en bild som är tagen med en telefon, och i en bild som är tagen med en riktig kamera.

För några veckor sedan investerade jag i ett tamron 24-70mm f/2,8 objektiv. Det zoomobjektiv som jag använde mig av tidigare är inte anpassat för en fullformatskamera, och efter att ha fotat med ett fast objektiv så pass länge så kändes det som det var på tiden att uppdatera min utrustning igen. Framtida inköp kommer troligen att vara en bra blixt och ett bättre fast objektiv, 50mm f/1,8 objektivet börjar kännas lite utdaterat.

Det har varit roligt att ta upp fotograferandet igen och jag ser fram emot att börja fotografera mera aktivt, både för privat bruk och som frilansare. 

Publicerad 28.03.2016 kl. 23:36

Samma adress - ny blogg

Det var banne mig en lång bloggpaus, men nu är jag tillbaka! 

Jag började blogga någongång under år 2007 och gjorde det mer eller mindre aktivt ända fram till 2014. Sedan slog någon slags vardagsstress till och jag tappade helt intresset för att både fotografera och dokumentera. Jag hade under året börjat jobba heltid på WhyPrint (där jag jobbar ännu idag), var i början av att avsluta mina tradenomstudier och utöver det så hade jag deltidsjobb på cafeét i Svenska Teatern. Att känna mig kreativ, eller något annat i den stilen, var inte en prioritet.

Ända fram tills nu! Studierna är över och kvällarna är lediga, så det är dags att ta tag i nya projekt. Jag känner ett behov av att vara kreativ igen, så fotograferingen har tagit ny fart. Dessutom känner jag att jag vill ha ett forum var jag kan skriva ner mina tankar och/eller åsikter.

Min förra blogg bestod mestadels av vardagsbetraktelser och festligheter. Nu tänkte jag istället dra fokus från det och koncentrera bloggen till fotografering blandat med tankar om det ena och andra.

Men i och med att detta trots allt är en helt ny blogg, så börjar jag med en lära känna-lista!

Hur gammal är du?
25 år!

Hur gammal känner du dig?
Just 25 år låter ganska bra för tillfället. Har just avklarat studierna, jobbet flyter på

Var bor du?
I Hermanstad i Helsingfors, i en bra etta med skön utsikt. Här har jag nu bott i kanske fyra år och tänker inte flytta ut före jag har en riktigt bra orsak att göra det.

Vad har du gjort i dag?
Jag har jobbat på WhyPrint där jag klippte en hel del affischer. Därefter tog jag metron från Hertonäs, träffade en gubbe som berättade om hur ålderdomen inte kommer ensam, synen försämras och demens är ett stort problem. Tog sedan spårvagnen till posten för att hämta upp ett paket och köpte pizza och öl på vägen hem, helt enkelt för att fira att det är måndag. Nu sitter jag här hemma och skriver detta inlägg. Härnäst skall jag jobba lite.

Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?
Jag tycker om alla årstider av olika orsaker, men mest tycker jag väl om våren. På våren vaknar man till, D-vitaminbristen från de mörka vintermånaderna börjar återhämta sig och det är sevärt lättare att vakna på morgonen. Man byter från vinterskor till tossor och byter till en tunnare rock.

Är du beroende av någonting?
Jag hyser starka känslor gentemot pizza, men är kanske inte beroende av det. Däremot finns det alltid pastiller i min väska!

Vilket är ditt favoritgodis?
Pätkis. Alltid pätkis.

Vilken är din favoritaffär?
Har inte riktigt någon favorit, men det finns ju de butiker som man tycker mer om än andra. Junkyard.fi vill jag gärna köpa kläder från, ekologiska butiker med väldoftande smörjor känner jag mer och mer drag till, och mataffären.

Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Inte egentligen någondera. Jag tycker inte om att vakna och jag somnar gärna tidigt. Det har hänt något med mig de senaste åren, jag tror att heltidsjobbet påverkar.

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Min pojkvän Ari, om han blir hemma hos mig efter att jag stuckit till jobbet brukar han i regel alltid diska. En gång var han dessutom riktigt nära att börja dammsuga, tyvärr började han göra något annat istället.

Är du blyg?
Beror på situation och humör. Ibland är jag på ett otroligt mingelhumör och skulle fast kunna diskutera biologi (notera att jag inte vet så mycket om ämnet) med största intresse. Ibland vill jag helst sitta i ett hörn och fundera på livets stora frågor.

Vad heter du i andra namn?
Alice

Publicerad 21.03.2016 kl. 20:40

Astrid Lindroos - 25 - HKI

 

astrid.lindroos@gmail.com